Franska muslimska kvinnor talar ut om det skrämmande kommande presidentvalet

Le Pen har drivit en skrämmande anti-invandring och anti-islam kampanj. I ett tal beskrev hon mångkultur som 'de islamiska fundamentalisternas mjuka vapen, vilket tillåts av användbara idioter under täckmantel av tolerans'. Om hon blev vald skulle hon förbjuda religiösa symboler som hijab offentligt och begränsa invandringen till 10 000 per år.

Le Pens retorik är inget nytt för muslimska kvinnor i Frankrike. Landet har bedrivit en tvångsmässigt juridiskt krig mot huvuddukar sedan 2004, då heldragsslöjor som burka och niqab förbjöds. De som arbetar inom den offentliga sektorn, inklusive lärare, förbjuds helt och hållet att bära hijab.

Vi pratade med sex muslimska aktivister och feminister om deras rädslor och förhoppningar inför helgens val, och hur det är att vara hijabi i Frankrike.

Att se nakna kvinnor i reklam, dansa suggestivt i musikvideor eller betraktas som sexuella föremål är en annan form av underkastelse. Hijaben är ett sätt att befria mig från allt detta. Jag vill att folk ska vara intresserade av mina idéer först snarare än min kroppsbyggnad.

Som muslimsk feminist kämpar jag för alla kvinnors rätt. Om en kvinna vill gå ut topless och bära en minikjol, det är inte mitt problem; hon kan göra vad hon vill.

Det finns några kvinnor som vill bära hijab här, och att det finns andra länder där kvinnor kämpar för att inte bära den. Varje land har sin egen historia. Jag känner tyvärr några tjejer som känner sig tvingade att bära hijab, men det är fortfarande en minoritet – två eller tre personer av dussintals kvinnor som inte känner sig pressade.

Islam är idag en del av Frankrike. Franska muslimer måste sluta framställas som någon främmande sak. Om vi ​​blir mindre diskriminerade och marginaliserade kommer det att bli bättre. Jag kommer att rösta på söndag, det är min plikt som medborgare.

Den tidigare generationen bar inte hijab lika mycket som vår generation gör. Våra mammor och mormödrar ville bara integreras i det franska samhället.

Det faktum att hijab har varit under så mycket granskning – kallat fel och förtryckande för kvinnor – fick oss att undra vad som var problemet. Så många av oss började undersöka innebörden av hijab som ett resultat av denna pågående kontrovers. Vi kom tillbaka till vår religion och kultur, till våra religiösa texter och började bära den.

Vi muslimska feminister finner tröst i att bekräfta vår religiösa identitet. När vi bestämmer oss för att bära hijab tänker vi inte 'jag gör det här för att störa Sarkozy eller Le Pen.' Den franska assimilationsmodellen erkänner inte mångfalden av våra identiteter.

Jag röstar inte, men jag respekterar de som gör det. Inget politiskt parti respekterar min identitet.

Jag valde att bära hijab när jag var 20, det var en andlig strävan. Syftet med hijaben är att symbolisera relationen mellan Gud och jag, och för att gå längre i denna relation började jag bära hijab. Oavsett om folk accepterar det eller inte kommer jag att fortsätta bära det.

Folk säger till oss att hijab är ett verktyg för patriarkalt förtryck. Det här argumentet är så tröttsamt. Kvinnor ska kunna använda sin kropp på det sätt de vill, att klä sig som de vill, utan att bli dömda eller stigmatiserade.

Jag ändrade mig nyligen om att rösta, jag tvekade mycket eftersom många kandidater inte representerar oss och får oss att känna oss som andra klassens medborgare, men jag kommer att rösta emot Le Pen eftersom jag inte vill ha situationen för de mest utsatta människorna i Frankrike för att bli värre.

Extrema diskurser har normaliserats. I Frankrike, minister för kvinnors rättigheter jämfört hijabi kvinnor till svarta slavar som 'var för slaveri.' Om politiker kan tala om oss på det sättet, varför skulle inte mannen på gatan göra det?

Numera finns inte längre denna rädsla för Nationella fronten. I dag är det en möjlighet att hon blir vald. Men jag säger till mig själv, om Marine kommer till makten, kanske vissa människor kommer att göra uppror.

Folk brukar berätta för mig att min hijab var en del av en tonårskris och att jag gjorde uppror mot Frankrikes värderingar. Jag hörde folk jämföra hijab med g-strängen. Det är alltid samma negativa omdöme när kvinnor bestämmer sig för att använda sin kropp på sitt eget sätt.

Jag röstar inte. Jag tror inte att att rösta på en president vart femte år är nödvändigtvis en politisk handling... Ingen av dem representerar mig.

Rasism i Frankrike är ett stort problem. För några år sedan var jag på semester med min familj i Tréport, en kuststad i norra Frankrike. Jag väntade i en parkerad bil på mina bröder och systrar. En annan bil körde förbi alldeles nära oss, ett par längst fram med två barn i baksätet. De öppnade sitt fönster och skrek åt oss: 'Flytta dig ur vägen, smutsiga svarta!' Två år tidigare i samma stad kallade ett barn som var kanske åtta eller nio år min syster och jag för apor.

Jag kommer att avstå från att rösta. Jag känner mig inte representerad av någon av kandidaterna. Detta kan tyckas sadistiskt men jag är nyfiken på att se vad som kommer att hända om Marine Le Pen vinner. Oavsett om hon vinner eller inte så blir det samma sak.

I januari förra året var jag i senaten i Paris. Jag befann mig inför avskyvärda feministiska grupper. Jag blev utbuad när jag sa att kvinnor som bär hijab är kvinnor. Jag förblev värdig och höll till Strasbourg för att brista i gråt. Jag kände mig väldigt ensam och hatade att vara feminist den dagen.

Det som ger mig hopp är att bevittna dynamiken hos unga muslimska kvinnor som känner sig starka nog att bygga lokal solidaritet med andra minoritetsgrupper, [som] homosexuella grupper. Detta hade varit otänkbart för tio till 15 år sedan.

Den nuvarande ökningen av islamofobi är mycket farlig. Vi är på väg rakt mot fascistiska återvändsgränder. En dag var jag i en stormarknad, och en man kom fram till mig och sa till mig, 'En dag kommer en andra Hitler, och han kommer att utrota er alla.'

Terrorism stör vår vilja att ompröva samhället som något inkluderande. Jag säger inte att det inte finns grupper som hotar demokratin, men att blanda ihop vardagsmuslimer som har en individuell och opolitisk religiös utövning med terrorister är en slags muslimsk jakt.

Politiker har ingen lust att förstå oss. När kommer de att kunna tänka Frankrike som icke-vitt, som ett mångsidigt land? I Frankrike är det dåligt att tala om ras, men det är en social verklighet. I detta land har islam blivit synonymt med ras, eller arabisk identitet.

[Jag skulle aldrig rösta på Marine Le Pen men] så dramatisk som hennes presidentskap skulle vara och följderna på våra liv, undrar jag ibland om vi inte behöver en Le Pen-tsunami [för att få saker att brista].